Tankar (med risk för att vara extremt djup)

Oh ja, idag har jag, mellan tvättmaskinerna och diskandet, hunnit tänka.

Det har gått ungefär 40 dagar sedan studenten och det har hänt massor! Eller tja, njae egentligen inte massor, men jag har nog förändrats, rätt mycket på bara de dagarna...
Visst jag hade en underbar klass, man kan inte önska bättre! Men, trots att vi sa att vi kommer sakna varandra massor och så, så gör inte jag det! Inte nu, jag vet inte varför, men det är så det är och jag är chockad över att det är vissa personer jag inte saknar alls så mycket som jag trodde att jag skulle, väldigt konstigt.
Men det är liksom vissa personer jag klarar mig utan, inte att jag klara mig bättre utan dem, bara utan. Och tja, jag är liksom nöjd som det är nu, klart jag saknar er där hemma! Men som sagt, inte alla jag trodde.

Jag tror visserligen att jag försvann rätt fort hemifrån och när jag kommer tillbaka kommer jag inte tillbaka, inte till Karlshamn, den lilla sketna staden jag har lärt mig att tycka om... Det kanske är slutet på en del av mitt liv. Jag lämnar den stan bakom mig, och jag kommer sakna det ett tag och alla där, men håller man inte kontakten kontinuerligt, ja då glömmer man det och går vidare.
Kanske måste jag gå vidare, kanske har jag redan gjort det. Who knows?
Jag vet i alla fall att jag gärna träffar er alla igen, men jag tror inte att det blir samma sak längre, inte lika starka band. Men det är livet, eller hur?

Nej, nu ska jag sluta filosofera, min mamma tror att jag har blivit galen och kommer sända jetplan att hämta mig och ta mig hem ;) Don't worry mum, I'm perfectly fine!

Men som sagt, när folk inte hör av sig och jag inte heller hör av mig, ja då tappar man kontakten och så småning om saknar man dem helt enkelt inte längre. (Med risk för att låta lite bitter).